♥

Igår fick jag ett mycket tråkigt sms, en i min släkt hade lämnat detta livet bakom sig.

Jag har inte riktigt insett det tills nu... Dom finns alltid där, dom tillhör vardagen. Av att inte vara med i vardagen, att bo i ett annat land såsom jag gör har dock gjort att jag ibland tänker på vad som skulle hända om jag förlorade någon i min familj när jag befann mig här. Tänk att gå miste om sista tiden med den människan eller att inte vara där när den hemska nyheten berättas.

Det är så mycket som händer på en och samma gång, hemresor som inte blir som man tänkt, olika åsikter beroende på olika kulturer och nationaliteter, ikväll blev allt detta bara för mycket och det brast. Jag hatar att ställa krav och "förstöra" planeringen, jag är så fruktansvärt feg om det inte gäller personer som jag verkligen känner. Men jag måste stå på mig för min egen skull för annars kommer denna känsla bara bli ännu värre.

Jag kan inte förstå hur det är att vara den som blir lämnad med en helt ny vardag, ett helt nytt liv men jag kan föreställa mig. Bara den tanken, tanken att jag någongång kommer mista någon av dom som jag byggt upp mitt liv med gör mig helt förtvivlad. Jag är inte direkt rädd för min död, jag är rädd för döden när den kommer att komma ikapp dom jag älskar. Läker tiden verkligen alla sår eller lär man sig att leva med dom? Ett liv utan er är inte tänkbart för mig. Låt oss bara stoppa tiden här och nu, låt mig få komma hem och sen vill jag att ni föralltid ska finnas där, där vid min sida.

Vila i frid Monika!

Kram Sofie